Både teamet och jag känner att vi är med om något som är större än vi själva

By 5 december, 2018Nyheter

Det är lätt att en kallelse till tjänst för Gud i unga år inte blir som man själv tänkt att det skulle bli. Besvikelse på sig själv eller på Gud är en möjlig konsekvens. En annan är att man håller fast och finner att det öppnas en annan väg. Som för Carina Jahani i Uppsala.

Med en uppväxt i en kristen familj blev det naturligt att döpa sig som åttaåring. Efter lite funderingar i tonåren fattade hon som 18-åring ett mer definitivt beslut att följa Jesus. Redan året efter anmälde hon sig till Wycliffe Bibelöversättares sommarkurs i England.
– Jag kände mig kallad… att Gud behövde mig. När jag var barn gillade jag äventyr, jag minns att jag i mina lekar kunde ha rollen som missionär i Afrika. Sakta men säkert har jag insett att det är jag som behöver Gud.
Carina blev fascinerad av landet Iran och dess språk. Året efter sommarkursen åkte hon ut med organisationen OM till Iran, följt av en tid i ett grannland.
– Mitt intresse för persiska fortsatte. Mot bättre vetande åkte jag tillbaka och läste persiska på universitetet i Teheran 1979, strax efter den iranska revolutionen. Sen började kriget mellan Iran och Irak, då insåg till och med jag att det var ohållbart att stanna.
Hon fortsatte studierna i persiska på Uppsala universitet. I Uppsala träffade hon sin blivande man, eller rättare sagt, hon träffade först hans bror i en kristen församling i Teheran och han berättade om sin bror i Sverige.

– När jag kom till Sverige träffades vi och tycke uppstod.
Carinas make Roubik tillhör en kristen minoritet, armenierna, och han kom till Sverige som 21-åring för att studera. Roubik och Carina gifte sig 1981 och planen på någon form av bibelöversättning fick vänta.
– Vi ville vara öppna för Guds ledning som just då innebar fort-satta studier parallellt med att vi bildade familj.
På 1990-talet hittade en hel del iranier med muslimsk bakgrund en ny kristen tro och identitet i Sverige. Carina och Roubik började engagera sig i församlings-plantering.
– Det som händer är fascinerande. Före revolutionen gick det att räkna de kristna med muslimsk bakgrund i Iran till någonstans kring 200-300 personer. Idag är det svårt att överblicka, men vi talar om miljoner underjordiska kristna inne i Iran och tusentals kristna iranier i de olika länder dit de tog sin tillflykt efter den islamiska revolutionen.
Efter några år av intensivt arbete och resor till olika platser i Sverige insåg Roubik och Carina att integration är viktigt.
– Den andra generationen nysvenskar, barnen till dem som kom på 1980-talet, går ofta förlorade i församlingar med verksamhet enbart på persiska eftersom de blir inlemmade i det svenska samhället och behöver komma in i den barn-, ungdoms- och lägerverksamhet som finns i de etablerade församlingarna.

Samtidigt fanns intresset för bibelöversättning kvar. Carina hade det i åtanke när hon valde inriktning för sina fortsatta studier. Under sin tid i Västasien hade hon hört talas om ett språk – magend– som det inte fanns så mycket akademiskt intresse för.
– Jag tänkte att om det inte finns så många som jobbar med det språket så kanske att det ändå är jag som ska närma mig det.
Carina skrev sin doktorsavhandling och fortsatte forska, men möjligheten för att arbeta med bibelöversättning verkade inte öppna sig. Ett annat team arbetade då med översättningen av Nya Testamentet till en specifik dialekt av magend. Tyvärr visade det sig att denna version var svår att förstå utanför den stad där översättarna arbetade, så det fanns alltså ett behov av ytterligare en översättning.
På märkliga sätt knöts kontakter i Sverige och utlandet och ett team kunde påbörja en ny över-sättning 2010. Alltsedan dess har man arbetat med uppdraget att översätta Guds ord till detta språk. I dagsläget är Evangelierna och Apostlagärningarna samt några av breven i Nya Testamentet översatta och klara.
– Vi får se vad vi slutligen väljer att översätta. Hela Nya Testamentet är definitivt ett mål men det finns en förkärlek för poesi i kulturen så därför är böcker som Psaltaren, Ordspråksboken och Predikaren extra intressanta. De flesta teammedlemmarna finns numera i Sverige. Ett dilemma som Carina återkommer till är de svenska myndigheternas kalla hållning till familjeåterförening. Flera i teamet har sina anhöriga i utlandet. De måste nästan ha två heltidsarbeten för att komma upp i inkomster som gör det möjligt att ta hit familjen.
– Det kostar på. Koncentrationen, tempot och glädjen prövas hos oss alla.
Mitt i allt detta leder Carina hängivna medarbetare. Vi-känslan är stark och hon är tacksam för att det finns en självständighet och ett driv hos alla involverade.
– Både teamet och jag känner nog att vi är med om något som är större än vi själva.
När Carina berättar om varför det finns en längtan att förmedla Bibelns budskap till just denna folkgrupp och på deras språk, som lågt räknat handlar om 10 miljoner människor, saknar hon inte argument.
– Ett språk kan snabbt försvinna. Det behövs bara att ett par generationer slutar prata det med sina barn och istället väljer att tala något av nationalspråken i området för att det ska ske.
Det finns ingen etablerad skolundervisning på magendspråket. I skolorna sker undervisningen på nationalspråket.
– Kanske är det lättare att förstå vad jag menar om vi tittar på vad som hände samerna i Sverige. Likheten är träffande. De fick inte prata samiska i svenska skolan. Följden blev att de flesta samer tappade sitt språk, eller hur?
– Precis på samma sätt som det har skapat ett stort sår i samernas hjärtan, känner magendfolket en smärta över att inte vara accepterade som de är. Samerna tvingades förneka sin identitet, lägga av sina kläder, förneka sitt språk och bli ”svenskar” för att bli accepterade i samhället.
Den grupp vi betjänar vill enligt Carina inte bli något annat än det de redan är. De vill behålla sin identitet där språket är en viktig del. Men de vet inte hur de skall kunna göra det. Vi vill både ge dem Guds levande Ord och verk-tyg att behålla och utveckla sitt språk.
Carina upplever ett starkt stöd från Folk&Språk.
– De gör allt för att backa upp mig och teamet. Och det behövs verkligen, för många av medarbetarna kämpar på olika sätt. Flera har fått negativa svar på asylansökningar, andra väntar på svar angående sina familjer, och ytterligare andra brottas med andra problem. Det ligger inte för mig att oroa mig, jag blir snarare irriterad och arg och försöker agera på olika sätt. Dessutom är jag tack-sam för min goda sömn, det skulle annars finnas många orsaker till att ligga sömnlös och grubbla över ett och annat.
Som en avrundning i vårt samtal påminner Carina om ett löfte i Uppenbarelseboken.
– Gud har lovat att det ska finnas människor från alla folk och språk, stammar och nationer i den skara som lovsjunger inför tronen. Även om vi inte ser det fullt ut just nu bland magendfolket vet vi att Gud håller vad han har lovat. Och ser vi 40 år tillbaka i tiden fanns det knappast några kristna bland iranierna. Nu är det säkert flera miljoner! Och vem kunde tro att tusentals afghaner skulle bli kristna?

Vi lever i en spännande tid, helt klart, avslutar Carina.

Anders Hällzon

WP Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com