Främlingskap som synskifte

By 20 december, 2018Nyheter

Sitter och tänker på detta med främlingar och hur viktigt det är att minnas egna erfarenheter av främlingsskap.

De gånger man känt sig långt bort från allt det man känner igen och från alla dem som känner en själv. Läser just nu Kerstin Ekmans “Gubbas hage”. I den finns en passage där författarinnan berättar om ett tillfälle när hon var ute och gick i en skog hon egentligen kände väl men ändå gick vilse i. Rätt som det var kom hon fram till en glänta hon aldrig förut sett och som hon tyckte var gudomligt vacker. Hon vågade inte ens gå in i den eftersom den var så ljuvlig. Så hon letade efter ett ställe att sätta sig och hennes ögon föll på en stubbe. Då var det som om hennes ögon öppnades och hon kände igen sig. Den där stubben, ja hela platsen, hade hon varit på hundratals gånger förut. Men hon hade sett den i ett nytt ljus och upptäckt dess outgrundliga skönhet. Hon kallar sådana upplevelser “synskiften” och skriver: “Finns det en skönhet i landskapet som ligger dold och bara kan framkallas av främlingskänslan? Av ett synskifte.”

Tror det ligger mycket i det och jag tror att det går att överföras till andra delar av verkligheten än just det fysiska landskapet. Om lärande brukar det sägas att det innebär att man gör det främmande känt och det kända främmande. Vissa insikter når man bara när man byter perspektiv; tittar på det kända på långt avstånd och det okända på nära håll. Det finns alltså något förunderligt, ja kanske till och med mystiskt, i främlingsskapet. Det kan kosta på att utsätta sig för det, men för den som orkar (eller tvingas) finns en dold skatt att finna. Eller en “oväntad glänta” för att citera Tranströmer.

Jesus liknelser syftade ofta till att få människor att “skifta syn”; han tvingade in dem i överraskande synskiften (samariern som “den gode”, senapsfröet med den inneboende förmågan att bli ett väldigt träd) – och där fann de som orkade lyssna och ta in något verkligt vackert: empatin som försonande källa och nåden som en väldig kraft.

5 Mos. 24:17 försöker få israeliterna att inte glömma det främlingsskap de själva befunnit sig i i Egypten eftersom detta minne kan få dem att förbarma sig över dem som just nu befinner sig långt bort från sina hem, från allt invant och känt.

Låt oss inte bli en av dem som är rädda för “det främmande”. Istället ska vi ta tillvara på dessa erfarenheter som små skatter, och bära dem nära vårt hjärta. Dels för att vi ska bli medkännande och empatiska och dels för att främlingskänslan ger oss ett nytt och överraskande perspektiv på det som kanske en gång verkade invant och totalt uppenbart.

“Du skall inte vränga rätten för invandraren eller den faderlöse, och en änkas kläder skall du inte ta som pant. Kom ihåg att du själv en gång var slav i Egypten och att Herren, din Gud, befriade dig därifrån. Därför ger jag dig denna befallning att följa.” 5 Mos 24:17

Guds frid och glädje!

Sophia

https://bibelbruk.wordpress.com/

WP2Social Auto Publish Powered By : XYZScripts.com