På svenska kan vi säga min bil, min hand, min mamma, min banan. Vi använder ordet min, fastän det handlar om ganska olika slags relationer till saken vi ”äger.”

När jag säger min bil, så är det en sak som jag äger. Den har kanske tillhört någon annan innan den blev min, och jag kan sälja den till någon annan. Men när jag säger min hand, så är det inte något jag äger, utan en del av mig. Och min mamma, är ju inte heller någon jag äger. Hon har varit min mamma sedan jag föddes, och kommer alltid att vara min mamma.

På  språket ramoaaina i Papua Nya Guinea använder man olika ord och ändelser för att beskriva de saker som vi i svenskan kan använda samma ord för. När man talar om något som man kan äga, som till exempel en bil, använder ramoaaina ett ord: nung. Men när man talar om kroppsdelar och släktingar är det en ändelse. Min hand heter limaang, och min mamma heter naang. Man kan inte använda de här orden utan en ändelse. Man är ju inte en mamma om man inte är någons mamma. Man kan inte heller säga en hand, utan att tala om vem den tillhör, till exempel min hand, din hand osv. Man säger att dessa saker, dvs kroppsdelar och släktingar inte kan skiljas från sin ”ägare”.

Det här dyker förstås ofta upp i bibelöversättningen. Ibland är det jag som får mig en tankeställare. När vi skulle hitta ett ord för den Helige Ande använde vi samma ord som man använder för en människas ande. Och precis som kroppsdelar så är det ett ord som man lägger till en ändelse för att markera vems ande det är. Min ande är inte något jag äger utan en del av mig. Så när vi översatte den Helige Ande fick vi markera att det är Guds Ande, en del av Gud, som inte kan skiljas från Gud. Det fick mig att tänka. Gud gav oss inte ett styrkepiller, Han gav oss en del av sig själv. När vi har den Helige Ande har vi konstant kontakt med Gud. Ganska fantastiskt, eller hur?

LISBETH FRITZELL

MENTOR FÖR ÖVERSÄTTNINGSTEAM
PÅ PAPUA NYA GUINEA