Omöjligt! Men så viktigt. Ja, när jag först hörde om bibelöversättning, tyckte jag att det lät näst intill omöjligt. Tänk att lära sig ett språk som inte ens finns nedskrivet, och sen översätta Bibeln till det språket, det måste vara väldigt svårt. Men tänk så fantastiskt att ett helt folk sedan kan få evangeliet på sitt eget språk!

Det var Sören och Britten Årsjö som berättade om sitt arbete för oss elever på Nordiska Bibelinstitutet. Efteråt skojade jag med mina klasskamrater, och sa att om jag någon dag upptäcker att jag inte har några utmaningar så ska jag bli bibelöversättare. 

Och så blev det. Några år senare befann jag mig i Papua Nya Guinea. Efter nästan två år med andra uppgifter var jag redo att börja på ett bibelöversättningsprojekt. Jag och en kollega, Robyn Davies från Australien, beslöt oss för att hjälpa Ramoaaina-folket. Vi hade mött en pastor, Eliuda Laen, som själv börjat översätta Bibeln till sitt språk, men han behövde hjälp. Dels hade han redan ett jobb som pastor, dels saknade han träning i översättningsarbetet. 1988 flyttade Robyn och jag ut till Duke of York-öarna där Ramoaaina-folket bor. Det är en liten ögrupp med cirka 12 000 invånare och ett eget språk.

Pastor Laen förstod att det skulle ta tid innan vi kunde vara till hjälp, eftersom vi inte kunde språket. Så han talade med folket i byn där vi skulle bo, och de lovade varandra att enbart använda ramoaaina-språket när de pratade med oss. Några bybor kunde prata engelska, och de flesta vuxna kan tala pidgin-engelska, men de pratade endast ramoaaina med oss, så att vi skulle lära oss snabbt. Och det fungerade! Visst kändes det som att vi hade ”träningsvärk” i hjärnan, men efter några månader kunde vi förstå enkla samtal.

Det fanns redan församlingar på öarna, så vi arbetade med dem för att få ihop ett översättningsteam. Vi var ju alla nya i uppgiften, så vi fick lära oss tillsammans hur vi skulle arbeta. Pastor Laen hade redan gjort ett första utkast av flera böcker, så vi började där med att titta noga på varje vers och se hur vi kunde få texten både korrekt och tydlig, och samtidigt låta som äkta ramoaaina.

Arbetet fortsatte i många år; vers för vers översatte vi Nya testamentet. Medlemmarna i teamet hade olika gåvor. En del förstod Bibeln på engelska, och kunde komma med idéer om hur vi kunde översätta texten. Andra var bra på att formulera sig på ramoaaina, så att översättningen lät bra.

Men en Bibel utan läsare hjälper ingen. Därför hjälpte vi också till med skolor och läseböcker, träning av lärare, och skrivkurser för vuxna. Många vuxna kunde läsa på något annat språk, så de behövde bara hjälp att lära sig att stava på ramoaaina. Vi tryckte många kortare böcker med bibelberättelser, så att folk inte behövde vänta med att läsa Bibeln tills hela Nya testamentet var klart, och böckerna hjälpte också folk att vänja sig vid att läsa sitt eget språk.

Församlingarna behövde också hjälp med att använda Bibeln, så vi hade kurser om hur man hittar i Bibeln, hur man kan göra ett bibelstudium, hur man kan undervisa i söndagsskolan osv. Vi dubbade Jesus-filmen, så att man inte bara kunde läsa Bibeln, utan också höra och se den.

År 2007, efter nästan tjugo år, kom ”Buk Taabu Matakin” som Nya testamentet heter på ramoaaina-språket från tryckeriet. Vi firade med en högtidlig invigning, och strax efter den hade vi en två veckor lång bibelskola.

När Nya testamentet var klart, fick jag tillfälle att fundera på vad jag skulle göra i framtiden. Resa hem till Sverige? Fortsätta med Gamla testamentet?

Gud hade redan något nytt för mig.

Samtidigt som vi invigde Nya testamentet, startade ett nytt projekt i provinsen New Ireland, med flera språk involverade, och både jag och Robyn fick en inbjudan att vara med där. Det var språkgrupper som var släkt med ramoaaina, så det passade oss bra. Ett team av oss missionärer, som redan hade avslutat en översättning, och som ville använda vår erfarenhet för att hjälpa andra, bildades. Vi utmanade folkgrupperna i området att själva ta ansvaret för att översätta Bibeln till sina språk, men vi skulle göra så mycket vi kunde för att ge dem den hjälp de behövde.

Vi har arbetsperioder tillsammans på en kursgård två gånger om året, en månad i taget. De tar med sig översättningen de arbetat med mellan kurserna, och så arbetar vi tillsammans där för att få översättningen så bra som möjligt.

Robyn arbetar med två språk och båda teamen har haft medlemmar som förstår ramoaaina, så de har använt ramoaaina-översättningen och sen via ett datorprogram gjort ett första utkast på sina respektive språk. Nu arbetar de med det stora arbetet att göra utkastet till en bra översättning.

Jag arbetar med översättare från Fanamaket (som betyder korallrevets folk). De förstår inte ramoaaina, men grammatiken är ganska lik, så jag har gjort en engelsk ord-för-ord-variant som har hjälpt dem att göra ett första utkast. Nu håller vi på att tillsammans gå igenom deras översättning, och cirka 90 procent är klart.

Jag har fått så mycket mer tillbaka än vad jag har gett.

Det är nu 30 år sedan jag först anlände till Papua Nya Guinea. Vilket fantastiskt arbete Herren har gett mig! Visst är det svårt, men samtidigt fantastiskt. Jag trivs bäst när jag kan diskutera bibliska sanningar tillsammans med mina medarbetare. Vi kommer till Bibeln från så olika kulturer, men vi kan alla hitta den hjälp vi behöver.

Just nu när jag skriver detta befinner jag mig i en by bland Ramoaaina-folket. Efter så många år här är jag en del av folket. Eftersom jag kan språket, kan jag tala både med små barn och äldre människor. Vilket äventyr det har varit att få lära känna alla dessa människor, lära mig deras språk och få göra Bibeln till en del av deras vardagsliv. Det har aldrig varit enkelt, men jag har fått så mycket mer tillbaka än vad jag gett.

Lisbeth Fritzell