Under en längre tid har jag levt i Apostlagärningarnas åttonde kapitel, som börjar med förföljelse vilket resulterar i förskingring för att mynna ut i evangelisation eller mission där Filippus är huvudperson. Filippus anländer till Samarien och börjar förkunna Kristus för de som bor där. De lyssnade uppmärksamt och såg de tecken och under som åtföljde förkunnelsen. Resultatet blev stor glädje i staden och många kom till tro.

I frikyrkans värld kallar vi detta för väckelse eller besökelse av den helige Ande. Magikern Simon dyker upp eftersom han tappade sin inkomst på grund av Filippus förkunnelse med tecken och under. Simon, motiverad av sitt pengabegär, bestämmer sig för att slå följe med Filippus. Så småningom dyker representanter upp från urförsamlingen i Jerusalem. Apostlarna lägger saker och ting till rätta och drar sedan vidare hem till Jerusalem.

Filippus står mitt i en fantastisk väckelse, han har sett enorma resultat av sin förkunnelse. Församlingen växer och med lite helig fantasi går det att föreställa sig en nöjd Filippus. Han är på höjden av sin andliga karriär.

Då talar en Herrens ängel till honom att lämna Samarien och dra ut på en öde väg mellan Jerusalem och Gaza. Hur många av oss skulle göra likadant, från väckelsen med enorma synliga resultat, ut på en öde väg som ligger i princip tom på folk. Filippus älskade Jesus mer än sin framgång! Han reser sig och drar i väg och på den vägen möter han den etiopiske hovmannen. Han går från massorna i Samarien till ett personligt möte med en eunuck där han byter metod till att bli mer coachande i stället för proklamerande. Han frågar eunucken om han förstår vad han läser. Det hela leder till att Filippus döper eunucken och sedan försvinner Filippus från scenen i Apostlagärningarna. Vi vet att så småningom blev Etiopien världens andra kristna land. Kanske spelade eunucken en viktig roll i att det hände, historien förtäljer oss inte riktigt hur det gick till.

Tillbaka till Samarien – hur började egentligen väckelsen där? Jo, den började med att Jesus sitter vid en brunn och möter en kvinna. Ett personligt möte där Jesus ber henne om hjälp att få upp vatten ur brunnen. Det leder till att hon bekänner Jesus som sin Herre och återvänder till Samarien och berättar för alla vad hon sett och hört.

Jag tror att det perspektivet är viktigt att bära med sig; Filippus behövde ett större mått av tro och lydnad för att lämna Samariens väckelse och möta en enskild person som blev viktig för att sprida evangeliet till ett helt land. Det är olika tider och stunder, och vi behöver urskiljning att veta när det är såningstid och när det är skördetid.

Idag behövs många såningsmän som Filippus som sår utan att se de stora resultaten. De kvarstående onådda folken i världen är också svårnådda, Guds ord måste sås idag till enskilda personer. Vi kanske inte kommer att se den stora skörden eller väckelsen under vår livstid, men det kommer att bära frukt tids nog.

Liksom regnet och snön faller från himlen och inte återvänder dit utan vattnar jorden så att den blir fruktbar och grönskar och ger säd till att så och bröd till att äta, så ska det vara med ordet som går ut från min mun. Det ska inte komma tillbaka till mig förgäves utan att ha gjort vad jag vill och utfört vad jag sänt det till. Jesaja 55:10-11

Mats-Jan Söderberg
Missionsföreståndare