När jag (Catharina) var i 10-årsåldern lekte jag ofta att jag bodde i djungeln på familjens sommarställe. Jag åkte kanot i en kanal, gick på små stigar i skogen, lekte att en stor ask var en palm. Jag kunde inte förstå att andra barn inte var lika fascinerade och högst av allt ville åka till en djungel. Det var min dröm i många år att få göra det en dag.
Men det skulle dröja ända tills jag var 26 år då jag för första gången fick komma till djungeln. Äntligen fick jag äta mig mätt på allt vad djungel heter, för min uppgift var att kartlägga språk och behov av språkprojekt i Papua Nya Guineas djungler under drygt ett år plus tre månaders djungelkurs.
För att gå några år tillbaka, så var det efter gymnasiet som jag kände att jag ville göra något med mitt liv som gav bestående värde. Samtidigt ville jag ha äventyr och därför drogs min uppmärksamhet utanför Sverige och utanför västvärlden. Jag ville ju se de lummiga, gröna, djupa djungelskogarna.
Under ett antal år gick jag på lite olika kurser och skolor. Jag åkte till Indien och Bangladesh i sju månader med en teamorganisation. Där kände jag att jag ville inrikta mitt liv på att jobba utomlands. Efter vad jag upplevde som ett tilltal från Gud, en klar tanke som bara kom till mig, sökte jag in på Stockholms Universitet för att läsa lingvistik. Ordet jag fick till mig var nämligen ”Wycliffe” (Folk&Språks tidigare namn) och jag bestämde mig för att ta steg i riktningen att jobba med språkutveckling och översättning. Att översätta Guds ord tillsammans med ett folk som inte har det på sitt språk, kändes som en uppgift som gav bestående värde. Jag tyckte det var riktigt kul att läsa lingvistik, det var som att pyssla, att dela upp ord i grammatiska delar.
Men det tog alltså rätt många år innan jag reste ut i ett längre uppdrag, som jag nu är i med min lilla familj; närmare bestämt tog det 15 år från det att jag upplevde tilltalet ”Wycliffe” när jag var i Bangladesh. Under de åren förkovrade jag mig genom att studera mer lingvistik och även antropologi, pedagogik och teologi. Mot slutet av denna tid hände dock något ännu bättre: jag träffade Andreas som turligt nog också ville ut i världen men som fram till då inte hittat den rätta språngbrädan.
När jag (Andreas) gick i årskurs 7 kände jag att jag ville skippa den vanliga skolan, ”gå bibelskola ett år och sedan ut och se människor förvandlade av Gud!” Men jag gick klart grundskolan och sedan även ekonomisk linje på gymnasiet. Och hela 25 år senare sitter jag på ett flygplan till Sydostasien… Men längtan att åka utomlands fanns där under alla år. I Sverige jobbade jag mestadels med IT i olika former, vilket också är en pusselbit i det som jag håller på med idag på andra sidan jorden. Så här i efterhand är jag väldigt glad över att jag inte kom iväg när jag var 14-15 år, jag har lärt mig så mycket mer om vem jag är, men inte minst vem Gud är och vem jag är i Honom; dessutom: när Gud öppnar dörren blir det så mycket bättre än om jag sparkar in en dörr själv och ber att Han ska välsigna det jag gör. Gud har sin tidsplan, vår sak är att synka vad Gud vill göra och ta rygg på honom, inte före, inte efter, utan gå tillsammans med Honom, det blir så mycket bättre då har jag märkt. Men även om min roll här primärt är IT, så drömmer vi båda om att se människorna här förvandlade av Gud.
Nu är vi alltså sedan februari 2015 i Sydostasien och jobbar med IT och översättning. Andreas kom igång med sitt IT-ansvar ganska snart, men för Catharina har det fram tills nyligen varit inlärning av landets officiella språk som stått högst på agendan. Men i maj i år klarade hon slutprovet, vilket betyder att hon kan sätta igång med språkprojekt.
Andreas har sin bas på ett SIL-kontor i en stad på cirka 500 000 invånare där vi också bor. Det finns en folkgrupp i regionen som hade ett språkutvecklingsprojekt med hjälp från SIL för över tio år sedan. Projektet fullbordades med de mål man hade då, men flera i folkgruppen har sedan dess velat fortsätta projektet för att få en komplett översättning. Eftersom SIL inte haft personalresurser till att hjälpa dem på flera år så har entusiaster i folkgruppen själva fortsatt översättningsarbetet. Nu kan de dock inte komma längre utan experthjälp från SIL. Vi fick förfrågan för ett år sedan om vi ville engagera oss med denna folkgrupp. Vi bad och fick hjärta för dem.
Catharinas uppgift den närmsta tiden är att bygga relationer och undersöka denna folkgrupps behov av ett fortsatt översättningsarbete. Innan ett projekt startas, måste folkgruppen själva visa att de kan bära projektet; att de själva har motivation och entusiasm för att slutföra översättningen. Detta är viktigt för att folket sedan ska använda slutprodukten. Det kommer alltså att bli en hel del resor till folkgruppen för oss. En del av byarna ligger väldigt avlägset så vår fyrhjulsdrivna bil kommer väl till användning; andra byar ligger utmed en flod där inga vägar finns. Vi ber att det rätta ska ske för denna folkgrupp.
