När Lisbeth Fritzell kom till Papua Nya Guinea för över 35 år sedan var hon en i raden av svenskar som kom dit för att göra en bibelöversättning. Nu är hon ensam kvar av svenskarna, men har inga planer på att komma hem för gott förrän hon går i pension om några år.
– Med min samlade erfarenhet behövs jag där, säger Lisbeth.
Lisbeth började med att göra en ”klassisk” översättning till ramoaaina-språket. Tillsammans med en kollega, Robyn, bodde hon i en by för att lära sig språket, utveckla ett alfabet och en grammatik innan de satte igång med själva översättningen av Nya testamentet. Det invigdes 2007.
– Därefter jobbade jag i ett multispråkprojekt i samma område, där vi var ett team som jobbade med flera olika språk. Jag hade ett speciellt ansvar för fanamaket-språket. Den översättningen var klar för några år sedan, men på grund av pandemin kunde jag inte vara med om invigningen.
Det var först i somras som Lisbeth kunde återvända till byn Sena och vara med på en fest då de speciellt tackade för hennes insats.
– De bjöd på helstekt gris, serverad i bananblad och så fick jag en ”mis”. Det är en tråd av små handgjorda pärlor som är mycket typisk för deras kultur. För mig var det lika värdefullt som att få en medalj av kungen, säger Lisbeth.
Hon berättar också att man översatt en bok med 20 bibellektioner till fanamaket så att man i slutet av augusti kunde hålla en två veckor lång bibelskola för pastorer och andra ledare.
Lisbeth har länge bott på en kursgård, vackert belägen vid havet, dit olika översättarteam kom för att gå kurser och bearbeta eller få sina texter kontrollerade. Under pandemin ställdes nästan allt in, men hon bodde kvar och skötte om gården. Strax innan hon reste hem 2021, för att bland annat operera bort en hudcancerfläck, skedde ett brutalt inbrott.
– Det var naturligtvis väldigt obehagligt, men samtidigt fanns det en frid som vi vet bara kan komma från Herren. Trots allt har jag inte känt mig särskilt rädd och ingen blev allvarligt skadad, berättar Lisbeth.
– Kursgården är numera uthyrd och ska säljas. När jag kom tillbaka flyttade jag till ett mindre center vi har i staden Kavieng. Centret består egentligen bara av några lägenheter, så det blir trångt när översättarteam kommer hit för att gå kurser eller jobba med sina projekt.
Därifrån sköter Lisbeth sina olika uppdrag. Ett är att förestå centret (vilket hon hoppas slippa i fortsättningen), ett annat att vara regionledare, vilket innebär ansvar för de utländska missionärer och inhemska översättarteam som arbetar med olika projekt.
– Papua Nya Guinea är stort som Sverige och indelat i fem-sex regioner, så det är ett ganska stort område jag ansvarar för. Här finns ett 30-tal utländska missionsarbetare som ska redovisa sina planer och skriva rapporter till mig om hur arbetet fortskrider varje månad.
Det kan bli mycket pappersarbete och det kanske inte är det som Lisbeth tycker allra bäst om. Därför har hon tagit sig an ännu ett nytt språkprojekt, siar-lak, inte så långt från fanamaket-folket.
– Det är ju att få arbeta med Bibeln, och få se när folk förstår vad den har att säga, som är det allra roligaste. Att få sitta tillsammans med mina gräsrots-medarbetare och se hur vi kan hitta de rätta orden för att förklara texten.
Lisbeth berättar att mycket har förändrats under de mer än 35 år hon bott på Papua Nya Guinea. Förr fanns det fler utländska missionärer och nästan alla kom från västvärlden.
– Nu har vi missionärer från Rumänien, Polen, Ryssland och Sydamerika här. Med hjälp av datorer och internet kan vi också jobba på andra sätt än då. Fast det finns platser här som fortfarande saknar mobiltäckning.
– Språkgruppen Feni bor på en ö utan mobiltäckning. Under pandemin gick det närmare ett år utan att vi hade kontakt med dem annat än via sporadiska brev vi kunde skicka med när någon reste dit ut. Vi hade skickat brev där vi meddelade att vi bokat in några veckor på centret för översättarteamet, men vi fick ingen respons och ingen dök upp på utsatt datum. Vi hade hört talas om problem i teamet så vi var rädda för att arbetet stannat av, men plötsligt dök en av dem upp fyra veckor för sent. Han hade två nya medarbetare med sig och de kunde nu göra färdigt Nya testamentet.
I takt med att de utländska missionärerna på Papua Nya Guinea blir färre försöker man engagera inhemska medarbetare. När Lisbeth jobbade med fanamaket-teamet lärde hon känna Lorie som hon nu är mentor för.
– Han har läst grekiska och teologi i Australien och nu när pandemin är över hoppas vi att han ska kunna läsa lingvistik i Thailand. Så småningom ska han kunna bli konsult och rådgivare åt olika översättarteam och kanske bli min efterträdare när jag drar mig tillbaka, säger Lisbeth till sist.
FAKTA – Papua Nya Guinea
Historia: Egen nation sedan 1975, då det blev fritt från Australien. Tillhör Brittiska Samväldet.
Folkmängd: Knappt 7 miljoner.
Antal språk: Över 800.
Bibelöversättning: Omkring 300 språk har Nya testamentet. Översättningar pågår på många språk, men ytterligare cirka 300 språk väntar på att man ska påbörja översättningsarbete.
Svenskar som översatt Bibeln på Papua Nya Guinea:
Sören och Britten Årsjö: Först ama och sedan konai.
Sune och Britt Ceder: Dedua.
Leif och Helena Engkvist: Salakahadi.
Eivor och Stellan Lindrud: Kol.
Lisbeth Fritzell: Först ramoaaina och sedan fanamaket.
Dessutom har ett flertal andra svenskar varit där för kortare insatser av olika slag.
Åke Lager
