Strax efteråt kom de som stod där fram till Petrus och sade: ”Visst är du också en av dem. Det hörs på talet.” Då svor han och bedyrade: ”Jag känner inte den mannen.” I samma ögonblick gol en tupp. Matt 26:73-74

Det finns en poäng med att vi föreställer oss det vi läser, inte minst när vi läser Bibeln. Det gör texten mera levande, drar den lite närmare oss. Till skillnad från en film gör vi oss våra egna bilder, låter texten färgas av våra egna upplevelser.

Fariséerna, till exempel, kommer alltid att se ut som mullorna i Peshawar för mig, med långa bländvita skjortor och blicken full av dom och självrättfärdighet. Och David som möter Goliat ser ut som de herdepojkar i tioårsåldern som lett sina getter genom marknaden. Och kanske ligger den bilden närmare verkligheten än söndagsskolans pastellfärgade flanellografbilder, för er som fortfarande minns dem, eller för den delen Michelangelos staty.

Så när Petrus sitter vid elden i översteprästen Hannas trädgård, då får ni förlåta en lingvist om jag börjar fundera över vad det var som gjorde att så fort han öppnade munnen, visste alla varifrån han kom.

Det fanns flera drag som skilde Petrus galileiska dialekt av arameiska från den judeiska som talades i Jerusalem. Bland dem kan ha funnits ett drag som inte märks så mycket i text, men som borde ha varit tydligt för alla som hörde det direkt. Det verkar som att galileisk arameiska hade tungrots-r, som skånska, medan man i Jerusalem hade tungspets-r, som i stockholmska.

Så i mitt huvud kommer Petrus alltid att förneka Jesus på klingande skånska. Och kanske gör det texten lite mer levande.

*Transkriptionen bygger på Henrik Wahlströms TikTok-sensation ”Skånska hästar som tänker på saker”, inte på det internationella fonetiska alfabetet.

Emil Perder
Lingvist och tidigare styrelseledamot i Folk&Språk. Han har skrivit en avhandling om dameli som talas i nordvästra Pakistan.