På pingstdagen föddes församlingen i Jerusalem i en homogen judisk miljö. Detta skedde i enlighet med Jesu ord att de troende skulle vänta på att ta emot kraft från höjden, den Helige Andes kraft. Så gick de från ett slutet rum ut på Jerusalems gator med resultatet att 3 000 kände ett styng i sina hjärtan och lät döpa sig och lades till församlingen. En minst sagt dramatisk början på det som vi idag 2 000 år senare blickar tillbaka på och kallar den kristna kyrkans födelse.

Sedan dess har mycket hänt. Otaliga är idag grenarna på det kristna ”trädet”, alla med rötterna i Jesus som huvud och huvudpastor som vi alla drar vår tro från. Mission har varit en del av kyrkan sedan just pingstdagen. Skillnaden är att idag är det en global, multikulturell rörelse som rört sig från starten i Jerusalem och de första judiska messiastroende till Papua Nya Guineas djungler och ama-folket. Idag har ingen utom Herren själv överblick över församlingen. Den är Hans för Han har köpt den med sitt eget liv och blod.

När vi idag blickar ut över världen ser vi missionerande församlingar på alla världens kontinenter, med en variation av uttryck i musik, förkunnelse och utlevd tro. Det är i den världen som vi verkar och där behöver vi se och erkänna Kristi kropp i all sin variation. Samtidigt som församlingen växer så växer världens befolkning snabbare; alltså är antalet människor som aldrig hört talas om Jesus större idag än när jag kom till tro för 40 år sedan. Det gör att vi behöver samverka för att nå ut med evangelium.

I dagens missionsvärld stöter vi ofta på ordet ”collaboration”, på svenska ”samverkan, samarbete”, vilket antyder en multiorganisatorisk och multiförsamlings involvering. Människor, organisationer och församlingar samverkar tematiskt, geografiskt, etniskt, nationellt för att uppnå en och samma målsättning.

Vi har också rört oss från 1800-talets missionsparadigm ”From the west to the rest” till ”From everywhere to everyone” till en polycentrisk missionsverklighet. Missionsinflytandet utgår idag från det som för 100 år sedan var ”missionsfält”, från vilka man sänder missionärer till Sverige och till andra länder i Europa.

Nyligen hörde jag en missionsman som sa: ”Att samverka betyder ibland att man håller sig ur vägen” och jag slogs av tanken hur ofta vi har just stått i vägen för varandra. Vi behöver uppmuntra, hurra fram missionsinitiativ varhelst vi ser dem.

Det behövs andlig urskiljning för att se Guds nåd och gåvor i funktion när vi exponeras för uttryck som är annorlunda för oss, inte döma ut dem utifrån våra egna kulturella preferenser. Att se människor i Indien prisa Gud eller se kristna dansa i timmar i afrikanska gudstjänster är en stor välsignelse. (Jag brukar säga att jag hoppas de afrikanska heliga har hand om lovsången i himlen).

Idag saknar närmare 1 500 språkgrupper tillgång till bibelordet på sitt språk och 1,5 miljarder har inte hela Bibeln på sitt hjärtespråk. Det kan bara ändras genom samverkan. Troende i hela världen förenas för att ge dessa Guds ord. Många av de folk som idag aldrig hört evangelium är inte bara onådda utan också svårnådda. Här behöver vi förenas i bön, givande, sändande och arbetande för att de ska få del av de goda nyheterna.

Vi har inte tid eller råd att bygga egna riken, riken i riket som feodalherrar/-damer, utan vi behöver varandra. Vi är olika av en orsak, vi har olika gåvor och förmågor, så låt oss ställa oss skuldra mot skuldra och jobba mot målet att alla ska få höra och få en chans att avgöra sig för Jesus.

Det är glädjande att så många församlingar idag samverkar med systerförsamlingar runt om i vår värld för att tillsammans göra Jesus känd och älskad.

Mats-Jan Söderberg