Språk konstruerar verkligheten på olika sätt, och hur det görs är ofta beroende av hur vi uppfattar världen. Visst är det fascinerande!? Ett exempel är hur vi uttrycker ägande på olika språk (engelskans possession). På svenska använder vi possessiva pronomen som min, din, hans, hennes, vår etc. för att uttrycka vem en sak tillhör.

På språket mulgi* som jag fått förmånen att jobba med, liksom på många andra språk i världen, så gör man skillnad på så kallat förytterligt och oförytterligt ägande. Distinktionen görs beroende på den ägda sakens, substantivets, karaktär. Substantiv såsom kroppsdelar och släktingar betraktas som att det inte kan skiljas från ägaren och kallas därför för oförytterliga.

Vad som än händer så kommer min bror alltid att vara min bror, och min näsa sitter fast på kroppen, de kan jag inte ge bort. De flesta andra saker, såsom hus, kläder, verktyg etc. betraktas däremot som förytterliga. De kan säljas, ges bort och kommer inte alltid vara med mig. På mulgi uttrycker man den här skillnaden genom att använda olika konstruktioner för ägande av oförytterliga kontra förytterliga substantiv. För att uttrycka ägande av oförytterliga substantiv använder man possessiva pronomen i form av ändelser (suffix) som sätts på slutet av det ägda substantivet, det vill säga formen för pronomenet är bundet till/sitter fast på saken, vilket det också gör i verkligheten. För ägande av förytterliga substantiv används i stället fristående possessiva pronomen, det vill säga en form som står längre ifrån substantivet, precis som i verkligheten. Genom språket kan man alltså se att det är en konceptuellt närmare relation mellan mig och min kropp än mellan mig och mitt hus. Här följer några exempel:

*Mulgi talas i Tchad. Datan från språket har återgetts med en preliminär ortografi/skrift. Mycket analys kvarstår och ortografin är ännu inte officiellt godkänd men detta ger en försmak.

Maria 
Medarbetare i Folk&Språk, jobbar sedan 2019 med språkutveckling. Just nu på utbildning i Kanada.