Talspråken använder rösten för att måla och nyansera sitt budskap. Vi leker oss fram med tonfall, tempo, röststyrka och betoningar och inom språkvetenskapen kallar vi detta med språkets ljudegenskaper för prosodi. En viss typ av ord används ofta i sammanhang där vi vill nyansera våra uttalanden och det är satsadverbialen.

Visst upplever man skillnad på fraserna Han är döv och Jag tror nog att han är döv? Med ordval och prosodi signalerar vi säkerhet respektive osäkerhet i de två exemplen. Men om ett språk inte innehåller ljud – har det fortfarande prosodi?

Jag har arbetat med teckenspråk i hela mitt vuxna liv och många gånger mött personer som förundrat frågar varför döva måste grimasera som de gör. För visst är det en slående tanke när man möter döva som kommunicerar med varandra – mimiken är levande och varierad och man riktigt ser engagemanget i samtalet. Här har vi prosodin i teckenspråket – ljudlösa nyanseringar, betoningar och det som skapar ett tydligt innehåll i våra yttranden.

Tecknet för döv på svenskt teckenspråk utförs genom ett pekfinger som förs från sidan av huvudet fram till munnen. Ursprungligen bestod det av två tecken: döv som tecknades med den flata handen mot örat, och tecknet för stum som utfördes med ett pekfinger mot läpparna. Med tiden har dessa två handformer assimilerats till en och pekfingret förs från sidan av huvudet till munnen i en decimerad rörelse. Idag symboliserar det tecknet inte bara en medicinsk hörselnedsättning utan står för det tecken som döva använder för att markera sin språkliga tillhörighet. Tecknet döv åtföljt av en pekning kan betyda Jag är döv eller du/han/hon är döv beroende på vart pekningen riktas. När vi nu etablerat den lexikala frasen kan vi med hjälp av mimiken lägga på alla de olika nyanserna vi kan tänkas vilja använda och på svenska kan de betyda till exempel:

Är du verkligen döv?

Jag tror absolut inte att han är döv!

Jo, men nog är han väl döv?

Va, är du inte döv?

Stina Silvetärn
Konsult, pedagog och översättare inom teckenspråk